Jag blir frustrerad ibland. Jag blir ledsen ibland. Jag är överlycklig oftast. Graviditeten och allt som har hänt med Marcus har visat vilka ens riktiga vänner är och er kommer jag alltid vara evigt tacksam för. Det är trots allt bara dom som står ut med att man kanske inte hör av sig varje dag, att man ringer och ventilerar och gråter som en gris eller som kan ge mig en smäll på käften när jag behöver det. Jag sörjer dom som inte finns kvar, men dom som faktiskt är kvar har jag satt på en piedestal. Vad hade jag varit utan er?

Jag gick in i v 15 igår och magen kryper långsamt utåt :-) William springer runt och sjunger att han ska bli storebror och det är så himla gulligt! Lea buffar på magen så hon förstår nog också att det ligger något där inne. Det känns så sjukt att det faktiskt växer en bebi i min mage! 100 dagar i min mage idag :-)

Jag slog Marcus i sömnen här om natten. Hahah! Jag kan inte kolla på skräckfilm längre men är beroende så jag gör det såklart ändå. Så jag låg och halvsov/halvvaken och drömde att Marcus var besatt och slog till honom på näsan och skrek. Han vaknade konstigt nog inte haha!