Jag har tänkt skriva det här inlägget länge, mest för jag tror det är skönt för mig själv att skriva av mig. Eller kanske för att folk ska förstå mig bättre. Sen vet jag egentligen inte om det är vad jag vill? Jag framkommer nog som en väldigt försiktig och reserverad person framför människor jag inte känner, medan mina vänner har en helt annan bild av mig. Det handlar inte om att jag är blyg alls, utan för att jag har min skyddande bubbla som inte alla får tränga sig in igenom. Tack vare min uppväxt och saker jag har gått igenom, så har jag en underliggande orsak till att jag beter mig som jag gör många gånger. Som många andra före mig.

Mitt värsta är tilliten till andra människor. Jag har jättesvårt att lita på någon. Att öppna upp mig. Jag kan även framstå som hård och principfast, men har man (i mitt tycke) svikit mitt förtroende en gång har jag svårt att ge en andra chans. Det handlar inte om att jag inte vill, utan för att jag inte kan. Jag kan ge det ett halvhjärtat försök, men kommer alltid hålla avstånd. Jag tappar mitt intresse. Jag vet att chansen att jag blir sårad igen finns där, eftersom det hänt en gång tidigare. Mitt hjärta har många ärr och jag har inte plats mer fler. Fast det betyder inte att människor inte tränger igenom min bubbla så klart! Jag månar om mina vänner. Väljer dom med omsorg. Därför har jag världens bästa runt mig. Jag älskar er, för att ni är just dom ni är.

Jag vet att det här kan verka konstigt för många. Anyways ..