Okej. Här är det sista inlägget jag tänker skriva om det här. Var ska jag börja? Inlägget om Sandra Rydberg. Inlägget om livet. Jag har varit sjuk i depression och panikångest sen.. ja jösses hur länge? Sen jag var tillsammans med Marcus kanske? Mer eller mindre. Det eskalerade mer och mer för varje år och jag fick inte den hjälpen jag behövde förrän förra året. Via min chef och mitt jobb. Jag kommer alltid vara tacksam för det. Just förra året var ett jävligt jobbigt år för mig och jag har aldrig mått så psykiskt dåligt som under halva 2010 fram till 2012. Det har ingenting med Marcus att göra utan med min familj och släkt.. jag mår bra nu. Jag är frisk. Visst, jag har lätt att bli stressad fortfarande och får lätt ångest men det är ingenting i jämförelse. Det blir bättre hela tiden. Jag har blivit klokare, jag tänker på ett helt annat sätt och har mognat i mig själv. Jag har hittat mig själv och vet för första gången i mitt liv vem jag är och vem jag vill vara. Jag måste fortfarande jobba på att öppna upp mig tidigare för människor och inte vara så skeptisk, men det kommer i andra hand just nu.

Det var lite bakgrund. Jag är känslig, väldigt faktiskt, och jag gör oftast inte något förhastat. Jag tänker ofta på hur andra känner och vad andra tycker samtidigt som jag inte kunde bry mig mindre. Det är en otroligt konstig balansgång.. Många har åsikter om hur allt med Marcus hände. Jag tror inte många vet att vi har varit tillsammans en gång förut? Han är min första kärlek, han var den första personen jag någonsin kysste. Han har alltid varit speciell för mig. Mitt hjärta gick i 1000 bitar den dagen vi gjorde slut.. jag minns så väl vad mamma sa i bilen när hon hämtade mig den dagen. Vad många andra sa till mig under den tiden. Jag minns att tjejerna tog min telefon när vi skulle ut och festa för att jag inte skulle höra av mig till honom. Jag minns att jag satt ensam vissa kvällar och grät i över ett år efteråt. Ja, jag behöver inte säga att jag var helt förkrossad över att det hände. Jag har alltid hoppats och drömt om att få vara med honom igen.. ingen har fått mig att känna som han har gjort. Ingen. Jag har alltid tyckt om honom i smyg men troooo mig när jag säger att jag har gjort allt för att sluta känna så. Jag har försökt hata honom, jag har försökt undvika honom, pratat illa om honom till många och jag har hållit mig undan att vara ensam med honom. Det har gått bra i 8 år. Att undvika honom är inte det lättaste i och med att det är min styvbror. Ajjemen, ni läste rätt. Snacka om familjen Annorlunda..

Vi träffades bara några månader efter att min mamma och hans pappa träffades. Jag har ljugit och sagt att vi träffats ute, men nä, första gången jag såg honom var i mitt rum. Vi skulle äta middag och ja.. jag ville egentligen inte vara där minns jag. Jag ångrade mig så fort jag såg honom. Vi har aldrig bott ihop, förutom att jag bodde i hans lägenhet i några månader när vi var tillsammans. Sen dess har vi träffats 2-3 ggr per år och jag har undvikt all typ av kontakt. Jag har knappt hälsat. Men det har gått bra! Däremot har jag smygtittat på honom när vi väl träffats.. Jag har inte direkt trånat efter karln men han har aaaalltid funnits i bakhuvudet. I alla år. 

Problemet? Ingen av mina relationer har känts bra. Jag har varit duktig på att hålla uppe fasader om att det är perfekt, och det är så mycket kärlek och hej och hå.. och folk har så klart trott på mig. Varför skulle man misstro något sånt? Med Linus så var det verkligen en fasad och det var faktiskt aldrig riktigt bra mellan oss (som PAR). Vi har alltid varit världens bästa vänner! Första året gjorde han saker ett flertal ggr mot mig som han inte tycker är illa, men som är jävligt illa i min ögon. Jag kan garantera att många andra håller med mig. Senast förra sommaren (2012) minns jag att jag fick ett mail på facebook om en konversation han haft med en tjej, t o m bevis från henne, och han fortsatte neka. Eller inte neka heller men säga att han inte minns att det hänt. Jag menar kom igen? Sjukast av allt är ändå hur jag kände då.. jag blev inte svartsjuk för jag var inte förvånad? Jag visste någonstans att han fortfarande höll på med sånt. Jag var mest.. det gick mot mina principer och jag kunde inte förstå hur han inte kunde hålla sig ifrån det under tiden jag behövde min vän. Förstår ni? Min vän. Inte min pojkvän, utan min vän. För han var min bästa vän och det är vad han alltid har varit. Det enda han har varit. Det är så synd att det tog så lång tid för mig att inse det.. vi skulle fortsatt som vänner efter den där första midsommaren tillsammans. Jag vill inte svartmåla Linus någonstans. Verkligen inte. Det visar ju bara på att han inte heller trivdes i våran relation men ingen av oss vågade ta steget därifrån. Han fanns inte där för mig när jag behövde honom som mest och jag kände mig så sviken och ensam i det jag gick igenom.. Jag pratade med honom om det här såå många gånger.. jämt. Han satt mest vid datorn och det är ju också ett tecken på att det inte varit helt bra. Att han blev chockad över att det tog slut är jag så himla förvånad över, men ändå inte, för jag har "hotat" med det så många gånger utan att jag faktiskt gjort något. Men egentligen vet han precis varför.

Jag blev helt frisk vid nyår. Vid det här laget trodde alla att vi var ett radarpar vad jag förstått, och folk trodde att det skulle komma en knodd framöver. Det var aldrig så för mig, men jag har inte ens vågat berätta det här för mina tjejkompisar för jag var rädd över vad dom skulle tycka. Jag menar hur berättar man att det känns åt helvete när jag målat upp värsta bilden av huuur bra det är? Jag skämdes ihjäl.

Anywho.. min mamma fyllde år nu i mars och jag och Linus ramlade in sent till festen, där Marcus också var, eftersom jag slutade sent. Som vanligt så hälsar jag knappt på Marcus men jag vet precis var i rummet han står. Av någon anledning kom jag att tänka på en låt som jag lyssnade på med Marcus (våran låt) i bilen påväg till mamma men kunde bara refrängen, och försökte få Linus att lista ut vad låten hette.. men ja nä. Det gick ju sådär. Efter två glas vin (såklart..) och när Marcus råkade stå bredvid mig så frågade jag honom om det och han fattade direkt. Det var bara därför jag började prata med honom och jag ska väl kanske tacka mitt dåliga minne för det ;-) Sen fortsatte vi prata över en cigarett och sen var det kört. Allt kom tillbaka för mig, alla känslor jag låst in och grävt ner och begravt under cement och jag bara visste. Jag är emot otrohet eftersom jag blivit sviken så många gånger själv.. men den kvällen var jag faktiskt otrogen. Jag kysste Marcus. Jag gjorde det, för jag tänkte att känslorna jag hade skulle försvinna. Men näe, som vanligt går mina planer i baklås och det fick motsatt effekt. Jag hade ångest hela lördagen över det här och på söndagen pratade jag med Linus och tog "paus". Jag berättade aldrig varför.. vad skulle jag säga? Jag visste varken ut eller in själv.

Efter det här försökte vi hålla låg profil för att inte såra Linus (och Marcus dåvarande tjej) mer. Jag tyckte så synd om honom.. sen ballade Linus ur av delvis förklarliga skäl, fast det var det sjukaste jag varit med om, han var riktigt obehaglig ett par kvällar och det har han bett om ursäkt för i efterhand. Eller ja.. typ i alla fall. Jag sa saker jag inte är stolt över och han har sagt och skrivit saker som jag hoppas att han alltid kommer ångra. Jag förstår samtidigt som det gick långt över gränsen. Allt det här som hände under tiden gjorde att jag gav igen på Linus där jag kunde. Facebook. Det där jävla facebook. Jag satt med ett vinglas i handen och kände att äe, jag behöver inte ta hur mycket som helst från honom och så klick. Klart. Jag veet att det var så jävla dumt men i stundens hetta så blev det som det blev. Linus visste ändå redan om det, kände jag då.

Sen det här.. ja min umgängeskrets har verkligen förändrats. Folk har tagit sidor i det här och det gör mig ledsen. Det här är bara mellan mig och Linus. Jag är ingen dålig människa för jag valde att gå tillbaka till Marcus. Visst, jag skötte det dåligt och det är något jag alltid kommer må lite dåligt över. Samtidigt har jag aldrig mått bättre i hela mitt liv och det kan mina närmsta vänner skriva under på. Jag har aldrig hört att jag strålat förut? Att det syns att jag mår bra. Det gör jag nu! Allt är Marcus "fel". Jag kan förstå om man som vän kommit fram till mig och sagt att "du har betett dig som skit, vad tänkte du med nu?".. men att skaffa förutfattade meningar om mitt liv, om det viktigaste i mitt liv, baserat på facebook och UTAN att ha pratat med mig? Nej. Det är inte okej. Det är det verkligen inte. Eller att bara lyssna på en sida av historien och tro att det är ren fakta. Vi går inte på högstadiet längre och man ska inte behöva ta sidor. Mina vänner sa åt mig att jag betett mig dåligt men att jag ska följa hjärtat och det är precis vad jag har gjort. Dom skulle inte börja tycka illa om Linus p g a det här. Det är mellan mig och honom. Jag umgicks med en del under de här åren som jag är så himla ledsen över att ha förlorat.. men det är som det är. Jag kommer aldrig ångra det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Jag är dock extra tacksam åt mina verkliga vänner!

Avslutningsvis sa min chef något som satte sig. "Det är lätt att byta när det är rätt", och så är det verkligen! Det ÄR lätt att byta när man vet att det är rätt. Jag hoppas att jag får spendera resten av alla mina dagar med Marcus för jag vill verkligen det. Han känner mig nästan bättre än vad jag känner mig själv redan och jag har aldrig känt mig såhär älskad tidigare. Jag har aldrig älskat såhär tidigare.